Fick plötsligt en sådan längtan tillbaka till Etiopien. Brukar längta dit rätt ofta. Att vara där var märkligt, en resa som pendlade mellan glädje/sorg/hopp/sol/regn/sjukhus/barn/brännskador/otillräcklighet/natur/storstad och så mycket mer.
Några veckor på Yekatit 12 Hospital förändrade hela min syn på sjukvård. Jag ska inte sticka under stol med att jag hade svårt med empatin när jag kom hem till Sverige igen där det ska klagas på allt! I Addis Abeba var vi på operationer där patienterna inte sövdes, där barnens skador lades om utan smärtlindring, där kvinnorna födde på bänkar, där neonatalen (vårdavdelning för för tidigt födda barn) var nedlusad med kackerlackor. Jag säger inte att det är bra, men det fanns inga andra alternativ och människorna var så tacksamma för hjälp.
Detta sjukhus är till för de som inte har råd med sjukvård, framförallt specialiserat på brännskador. Barn och vuxna. Det var hemskt men samtidigt underbart att få göra något riktigt viktigt för någon annan. Alltifrån själva sjukvården till att bara få vara där, se barnen leva upp när de fick låna kameran och ta kort på allt och alla. Deras förvåning och deras nyfikenhet.
Jag vill åka tillbaka. Såg om Generation Smile på tv, då var de i Etiopien och opererade barn med gomspalt. Det skulle jag vilja göra. Snart är jag färdig med min specialistutbildning, då ska jag ner igen!
Själva resan var såklart så mycket mer, kan säga att den uteslutande handlade om möten, mellan människor, kultur, natur, värderingar och mig själv. Men det tar jag en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar