Börjar vi bli gamla mina vänner? Börjar vi bli vuxna?
Jag har rätt mycket åldersnoja, så mycket man vill hinna med på så lite tid, typ så tänker jag. När jag fyllde 21 tänkte jag att shit va härligt, hela livet framför sig, man är ung men ändå vuxen och det är låååångt tills jag blir gammal. Jag har levt kvar i att jag är tjugoett-någonting, när folk undrar hur gammal jag är får jag tänka efter och svarar sedan alltid med viss fasa i rösten att jag är 25! Vad hände där? 4 år har ramlat förbi utan att jag har märkt det. När jag får in patienter till jobbet som är födda runt 90-talet tänker jag kära nån! Var är dina föräldrar? Vet dom att du är stupfull/drogad/misshandlad och inte kan stå på dina ben, du är ju bara typ 15. Sen tänker jag till och inser att dom är ju 20 för tusan. Då blir det direkt en fasans tanke att det betyder att jag är 25. För att förtydliga så fattar jag ju såklart att det är så (med matematikens hjälp) men jag har på något sätt levt kvar i att jag också är så ung. Vilket är totalfel. Men tiden har gått orättvist fort mellan 20 och 25, så fort gick inte de fem åren mellan 15 och 20.
Jag har typ tusen saker jag vill hinna med och vänner börjar skaffa barn och grejer, vilket jag alltid sett som så otroligt vuxet att göra och det är fantastiskt(!) men det stressar mig. Jag vill inte skaffa barn nu men det stressar ändå på något vis.
Nåväl, tillbaka till åldern. Vi är ju fortfarande unga men inte så unga tyvärr. Jag är yngst i min klass, vilket känns superhärligt, jag blir färdig tidigt osv så då kommer jag hinna göra allt jag vill. Har ju hela resterande livet på mig. Men jag tror ni fattar vad jag menar.
Ålder är bara en siffra, javisst, men det är en siffra som säger ganska mycket som t.ex. HUR GAMMAL MAN ÄR!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar